Inflationsmål och långsiktig inflation, ett sammanträffande?
Det som följer nedan är halvt på skämt, halvt på allvar…
De senaste åren kan man lätt ha fått intrycket att världens centralbanker har svårt att kontrollera inflationen. Men tar man ett längre perspektiv så har oberoende centralbanker med explicita inflationsmål varit förvånsvärt skickliga på att säkra en stabil ökning i penningvärdet. Måhända har de haft tur på sistone, men summa summarum så har inflationsökningen i snitt varit 2% (vilket, för de flesta länderna, är inflationsmålet).
Nedan visar jag logaritmen av prisindex för en handfull europeiska länder. Prisindex (HCPI från Eurostat) är normerat så att alla kurvor är på noll i 2004 (dvs, för tjugo år sedan). En stabil tvåprocentig ökning skulle innebära att kurvorna låg på den streckade linjen.
Man ser tydligt eran med inflation under målet som började 2012 och föranledde kvantitativa lättnader med mera, samt den senaste inflationsvågen. Lustigt nog så kompenserar de varandra perfekt och både ECB och Sveriges Riksbank har lyckats hålla en snittinflation på 2% de senaste tjugo åren.
Ska det vara så här?
Amerikanska centralbanken Federal Reserve har numera ett snittinflationsmål (se t ex diskussion här). Det har inte Sveriges Riksbank, Norges Bank, eller ECB. Medan Federal Reserve (numera) lovar att inflationen i snitt ska vara två procent så har inte de europeiska centralbankerna formulerat sitt mål på det sättet. De ska, oavsett historien, sikta på två procent. Om inflationen blev en procent ett år så ska de inte sikta på aningen högre inflation de kommande åren för att balansera. Därför är det inte ett mål i sig för de europeiska centralbankerna att prisnivågraferna slutar på samma plats som tvåprocentslinjen. Om inflationen blir lägre i några år så är deras mål att därefter ha tvåprocentig inflation.
Men kan det vara så att de ändå, i praktiken, siktar på en snittinflation som är 2%?